Sök artikel !
Titel
Sökord
Släkten
Släkter
Övrigt
1003 Visitors1003 Visitors1003 Visitors1003 Visitors1003 Visitors
Hemsidan startade den 28/5 2000 och har haft över 500 000 träffar t o m årsskiftet 2012/2013. På grund av åldersskäl uppdateras inte hemsidan längre.


Click -> Enlarge
See place of shield
(New Window)
 
Snabbval artiklar
Släkt och vänner i Norråker. 
Linds Åkeri. 
Norråkersbilder. Ida.. 
Saxåbron Rotnäset-Norråker. 
Kapell i Övre Tåsjödalen. 
Släktfoton. 
Strömstedt-släkten. 
Uppsäljebor som blev nybyggare i Jämtland. 
Släktgrenar från Dalarna - Risede - Harrsjön.  
"PerOls" Nils Jonsson från Dalarna nybyggare i Harrsjön, Jämtland 1812. 
Jonas Olofsson född 1785 i Uppsälje, nybyggare i Risede, Ström. 
Risede-Canada. Memoirs. 
Lindesläkt från Jormlien i Canada. 
Anders "Jacks" Jakobsson f 1813, hustru Lisa. Barn. Foton o korta levn.beskr 
Sven Svenssons ohh Brita Helena Larsdotters barn, barnbarn och barnbarnsbarn. 
Sköldsläkt i Granön, Brattremmen, Skansnäset, Norråker. 
Några släkter på Mormors gren, bl a Ryss Blix och Laurens Jonsson Blix. 
Fam Anders Andersson inflyttad till Norrby Tåsjö fs 1813 8/4. Ättl "Hanke"släkt 
En översikt av Per Göranssons ättlingar i Tå: Holmgren, Holmlander, Tåstr mfl 
Märta Brita Galins ohm Anders Petrus (AntePetter) Andersson Norlins ättlingar 
Samuel Natanael August Edman. 
Den Kungliga Björnjakten berättad av Gusten Rolandsson. 
Fru Edmans Björnjakt  
Lisa Ulrica Tåqvists ohm Henrik Hansson Vesterlunds ättlingar. Oldberganor. 
Kristina, dotter till Märta Brita Gahlin ohm "Ante Petter" Andersson Norlin. 
Kristoffer Gahlin f 1848 berättar 
Lanthandlare i Brattbäcken 
En översikt av Prestrup, Stjärnström, Galin, Tjocka släkten Lind/Galin m fl fam 
Tjärdal. 
Nödåret 1867. Margareta Andersdotters ättlingar. Fam Ivarsson, Modin, Köpsén mfl 
Minnesanteckningar om Andreas och Emma Johansson från Norrby, Norråker. 
Ett urval av anor på Farfars gren. 
Ivar Linds Uppväxt och levnad. Nedtecknat av Ivar Lind 1972-1996. 
Ett urval av anor på Farmors gren, utlagt 2000. 
Ett urval av anor på Morfars gren: I:2--XV : 23089 Peer Nilsson född ca 1500.  
Föregående  [ 1 ]  Nästa
Övrigt
2006-10-06 
Bröllopsfoto av Hans och Lotten Skeppsvik. Vigsel 1967 13/5, i Oxelösund, Södermanlands län. Anor till Jöns Wikström f 1737 d 1802 ohh Lisa Eliadotter f 1759 d 1845  
Läs mer ! ->> 
 
2006-10-06 
Bondhustrun, fotografen, söndagsskolläraren Märta Mattsson gift Eriksson i Norrby, Norråker, Tåsjö fs. Jämtlands län. Ångermanland.  
Läs mer ! ->> 
 
2006-08-27 
Genom att klicka på denna länk kan du öppna ett nytt fönster och se bilder från Släktträffen i Jormlien 2006  
Läs mer ! ->> 
 
2006-05-02 
Brev och foton från Florence Norström i Chicago. 
Läs mer ! ->> 
 
2006-03-03 
Berättelsen om hur namnet Gustav Edvin blev Gustav Hedvin (senare Gustav Hedenvind-Eriksson). Sönerna Gunnar och Torkel Hedenvind berättar också om sin farfar "Erik Håka".  
Läs mer ! ->> 
 
2005-06-28 
Kenth Anderssson, designer. Se länken "Kenths design, kläder, NewYork" 
Läs mer ! ->> 
 
2005-03-02 
Strömstedt-släkt. (En släktkrönika) Finns i Snabbval artiklar. 
Läs mer ! ->> 
 
2003-03-27 
Marta Olga Erika Sjöberg född 1890 16/8 död 1936 14/7, Tjädernäset gift med Jöns Norström född 1884 16/2 död 1936 17/9 Tjädernäset, Tåsjö. Olga Sjöberg med anor till Rustmästaren Jöns Wikström i g 1 m Christina Marg.Oldberg  
Läs mer ! ->> 
 
2003-02-15 
Martis Anders Anderssons och hans hustru Lok Anna Persdotters anor i fyra generationer. Dala Järna-Risede-Harrsjö släkt.  
Läs mer ! ->> 
 
2003-01-18 
Två bröder Linde i Jormlien utvandrar till Canada på 1920-talet. Jöns Linde brev från 1929 17/8 utlagt 2005 10/1. 
Läs mer ! ->> 
 
2002-01-02 
Monica Lind, Gunilla Linds dotter och dotterdotter till Anna och Anders Lind i Norråker, har gjort en framgångsrik karriär som illustratör och konstnär. 31/12 2003 Nytt inlägg om Monicas arbete. 
Läs mer ! ->> 
 
2003-12-18 
Doug Downs, Edmonton, Canada (se Gästboken) har översänt memoarer av Lilly Anderson, vars föräldrar utvandrade från Risede till Canada år 1909. 
Läs mer ! ->> 
 
2003-11-05 
Sigrid Erika Norlins son Hans Löfqvist född 1887 gift med Karin Tåqvist född 1892 22/3 bosatta i Abborrholmberget, Norråker och deras ättlingar till Raiwi och till rustmästaren Jöns Wikström i g 1. Foton och anor utlagda. 
Läs mer ! ->> 
 
2003-10-25 
Galin-anor. Familjen Johan Hansson-Galin f 1804 16/8 i Bränland, Umeå landsf.s d 1886 19/6 i Rotnäset, Norrby, Tåsjö förs. g 1828 3/2 m Sigrid Stina Jonsdtr f 1805 28/6 i Lafsjön, Dorotea, d 1888 4/4 i Rotnäset, Tåsjö bosätter sig först i Skänknäsberget, Tåsjö fs och sedan i Rotnäset, Tåsjö fs. 
Läs mer ! ->> 
 
2003-08-29 
En ny lag har antagits med skyldighet att redovisa om hemsidan använder cookies. Denna hemsida använder s k sessions-cookies för att göra det möjligt för administratören att logga in och skriva artiklar online.  
Läs mer ! ->> 
 
2003-12-31 
Monica Lind, Gunilla Linds dotter och dotterdotter till Anna och Anders Lind i Norråker, har gjort en framgångsrik karriär som illustratör och konstnär. 31/12 2003 Nytt inlägg om Monicas arbete. 
Läs mer ! ->> 
 
2002-08-03 
Den rosade svenske designern Kenth Andersson bor och verkar sedan två decennier i New York. Utdrag ur Amerikanska tidningar om Kenth Anderssons design, utlagt 2002 12/12. TEXTILARKIVET i Sollefteå presenterade en utställning av och med Kenth Andersson 21/5-05-22/4-06.  
Läs mer ! ->> 
 
2003-10-30 
Foton har lagts ut i Anor, Tillägg. Spec. släktgrenar och i Släktträd. Foto Biskop Jonsson avtackar rektor Uno Grönlund. 
Läs mer ! ->> 
 
2002-10-30 
Några släkter på Mormors gren har lagts till på hemsidan.  
Läs mer ! ->> 
 
Länkar
Rolf Bloms hemsida 
Kenth Anderssons design, kläder, New York 
Monica Linds hemsida 
Destinys kennel Labrador Retriever 
Anders Alexanderssons hemsida 
Näsströmska släktföreningen  
Jerry Joelsson om Norråker 
Marianne Gille, Uppsala, Släktforskarsida 
Andromedas Dvärgvädurar 
Ingegärd Gilles Hemsida 
Elsa Mårtenzon, Bellvik 
Familjen Källberg 
Skansnäset 
Bilddagbok 
Bygdens Framtid 
Patricia och Erica Forssén Alonso 
Allegro Musik 
Svenska Kyrkan i Melbourne 
Ivars bilmuseum i Hoting 
Hotings Hembygdsförening 
Familjen Wassdahls hemsida 
Radio Viking. Plats på scen fre 12.00, sö 15.00 
Föreslå en länk !      

Pågående projekt
Utvecklade sökfunktioner i släktträdet 
Läs mer ! 
 
Insamling och publicering av fotografier med anknytning till min släktforskning 
Läs mer ! 
 
Kompl.av Uppsälje-Risede-Harrsjö anor och anor på farmors gren. Släkter på mormors gren. 
Läs mer ! 
 
Artiklar om släktforskning m m
Datum3/2/2009 
KategoriAlla släkter 
SläktenInte aktuellt 
SläkterInte aktuellt 

 
Ivar Linds Uppväxt och levnad. Nedtecknat av Ivar Lind 1972-1996. 
IVAR LINDS UPPVÄXT OCH LEVNAD.



Bojan och Ivar Linds fritidshus i Tjädernäset.
FOTO: Gunilla Lind Hedman.

DESSA PERSONER hade fäbodstugor på Christoffer Gahlins skifte oppe vid Högnäsån
Morfar Christoffer Gahlin född 14/10 1848, död 5/12 1948, 100 år,
hans hustru Anna Christina född 15/12 1854, död 21/10 1905, 51 år,
född Nilsson, Jakob Norström, trävaruhandlare,hans hustru Caisa Norström, en syster till min farmor, som hette Erika.

Jonas Mattias ”Jonkes”
hans hustru Helena, en syster till min farfar.

Jöns Landin (?)
hustru Ingrid.

Jöns Sjöberg d ä hustru Sara Greta,
Föräldrar till Jöns Sjöberg d ä och Ingrid Landin
Dom hette Jöns Daniel, hustru Erika (?)


MINNESANTECKNINGAR.
Ivar Lind född 20-2-1913.
Jag växte upp i Tjädernäset. Vi var sju syskon. När jag kunde börja hjälpa till så var det främst att hacka och gräva nya tegar för större skörd i jordbruksarbetet hemma på gården. Tidigt fick jag följa med till timmerskog. Så fort att konfirmationen var över blev det skogsarbete. Tidigt fick jag lust för snickeriarbete, gick en kurs på Hotings lärlings- och yrkesskola 1937. Den bestod i möbelsnickring, målning och tapetsering, bokföring m m.
Samma år gick jag en kurs i betongarbeten – ett arbete som jag haft stor nytta av, eftersom jag jobbat mycket med byggnadsarbete.

1944 jobbade jag hos Uppsala Byggnadsgille en tid. Dom hade riksbyggen i Fårösund på Gotland. 1947 började jag hos Sundsvall (?) virkesmätnings-
förening. Det har varit omväxlande jobb – byggnadsjobb, virkesmätning, betongarbeten.

SPORTSTUGAN har varit ett kärt tillhåll med byggnationer, träslöjd, fiske, bärplockning m m. Som pensionärer har vi vistats mycket där sommartid, satt potatis och odlat jordgubbar med bra resultat.

Under beredskapsåren genomgick jag en två månaders kurs i brandtjänstövning vid Stockholms brandkår. Det var mycket intressant och lärorikt.

I två (?) år från 1952 (?) till 1955 bodde vi i Brattbäcken. Sen flytta vi till Näsåker, köpte en villa där, men sålde den 1960 och flytta till Hoting, där vi byggde en egen villa med fasadtegel som ytterbeklädnad.

FAR GUSTAF LIND, Tjädernäset,
Farfar Daniel Lind i Norråker,
Farfarsfar Jakob Jakobsson, Norrby.

Hans bröder (farfars)
Jakob (Jacke) Norström i Tjädernäset, gift med farmors syster Kajsa.
Jöns Linde i Jormlien.
Israel Nordström i Högnäset. Gift med Ingeborg S.
Anders (Ante) Norlander, Risholmsviken, Tåsjö.

Hans systrar (farfars)
Helena gift med Jonas (Jonke) Mattias, Tjädernäset,
Anna Brita gift med Elias (Iljas) Henriksson, Västertåsjö,
Märta gift med Per (Pelle) Bäckström, Karbäcken.

Farfarsfar Jakob Jakobsson,
Farfars farfar Jakob Andersson.

Farmor Erika Gustava född Håkansson,
Farmorsfar Gustav Håka, Lavsjön,
Farmors farfar Ivar Håkan.

Farfar Daniel Lind hade 5 söner och 5 döttrar.

Jakob (Jacke), Gustav, Daniel, Erik och Anders. Bodde i Norrby
Kristina, Karin, Anna, Helena och Hildur.

Jacke hade 5 söner och 5 döttrar, gift med Kajsa född Håkansson
Gustav, Ante (Bygdsiljum), Daniel (Sund Forsmo), Erik, Jöns, Kristina, Karin, Anna (Sundin), Helena (Tåkvist), Jakobina (Bia) Vassdal. Anna Sundin bodde i Tjädernäset.

Jöns Linde hade söner döttrar
Jakob, Anders, Lennart, Sanna.
Bodde i Jormlien.

Israel hade 5 söner 2 döttrar
Jakob, Hans, Anders, Daniel, Vilhelm, Ingeborg o Julia. Bodde på Högnäset.

Ante Norlander
Söner Anders döttrar

Son gift, Anders Norlander (Näsström Näsåker??) d y
Agaton gift m Anna Edlund.
Bodde i Risholmsviken, Tåsjö.

FARFARFS SYSKON:
Helena gift med Jonas Mattias hade 4 söner, 4 döttrar, Tädernäset.
Henrik, Jonas, Jacke,Olle, Helena, Ingeborg, Brita, Anna.

Anna Brita gift med Iljas Henriksson, 2 söner och döttrar (vet ej)
Jakob, Henrik, Anna, Västertåsjö.

Märta gift med Pelle Bäckström, 2 söner, 4 döttrar,
Henrik, Jakob, Anna Sundqvist, Helena-Edvin H, Karin,
Erik Henriksson, Amanda Bäckström ogift, Karbäcken

FARMOR ERIKA GUSTAVAS SYSKON: 6 systrar, 1 bror
Erik Håka, Kajsa o Stina o Märta o Gjertrud (Hjärtru), Inga o Sara.

Erik Håkas barn:
Gustaf Hedenvind Eriksson, Frida m fl som jag inte känner namnen på
/Ivar Lindh/

MORFARS FAMILJ.
Kristoffer Galin f 14/10 1848, död 5/12 1948, 100 år
Hustrun Anna Kristina född 15/12 1854, död 21/10 1905 51 år
Vigda i Tåsjö 3/10 1875

Barn:
Johan Petter f 20/1 1876, död 16/9 1928, 52 år,
Nils Erik (NICKE) f 3/1 1878, död 1940 29/7 62 år,
Märta Albertina f 8/12 1880, död 18/9 1942 61 år,
Kristian f 25/9 1883, död 8/7 1923,
Anna Christina f 27/12 1885, död 30/4 1903 18 år,
Ingeborg Elisabet (Betty) f 1/12 1888, död 17/8 1979 91 år,
Jonas Alfred f 15/4 1891, död 17/4 1891, 2 dagar
Sigrid Linnea f 21/2 1893, död 24/9 1904
Hildegard Katarina, f 3/12 1898, död 8/5 1908, 9 år.


DETTA ÄR NÅGRA HÄNDELSER SOM JAG KOMMER IHÅG FRÅN MIN UPPVÄXTTID:
Ivar Lindh f 20/2 1913
Jag började mitt yrkesverksamma liv hösten 1926. Det var att följa med far och mina äldre bröder till timmerskog som det hette på den tiden. Snö fanns det i mängder då, så det var att skotta sig fram till träden. När vi kämpat ut denna vinter, som inte var så trevlig eftersom en av huggarna, granne och morbror, inte orkade med slitet så han gjorde pinan kort. Det ska jag inte tala om nu. Jag tänkte på min återkommande magonta sen vi kommit hem från skogen.

I början av maj fick jag ont i magen, som jag hade brukat få nån gång då och då när jag gick i skolan redan för tre – fyra år sedan. Men då kände jag att det inte gick längre, så jag sa till mor att dom måste skicka mig på lasarettet om jag skulle klara mig. Och så blev det.

JÖNS NORSTRÖM hade bil så han skjutsade mig till Backe lasarett, där jag fick ligga i fjorton dagar. Sen var det att åka hem. Fick åka tåg till Hoting, sen postbuss med farbror Anders L hem. Det var min första kontakt med ett lasarett. Tidigare hade jag väl varit till provinsialläkaren Brismark när han hade mottagning på Grönlunds Gästis i Norråker, som då gav besked om att det var småtarmarna som krångla. Men nu hade jag fått operera bort blindtarmen, som doktorn tyckte var en ful fisk. Den hade varat så därför var den ju mycket ond. Sedan var det bara att ta det lugnt några dagar och veckor, så jag inte skulle sträcka upp såret. Det klarade jag bra så det dröjde inte förrän jag var i full fart med att jobba igen.

SEN GICK JU TIDEN som vanligt med omväxlande arbeten. Hemma var det med jordbruket. Vi stod i och hacka och odla upp jorden oppför backarna därhemma. Det som inte gick att köra med häst. Det fick vi odla för hand, dvs hacka och spetta. Det var inget lätt arbete. Det kändes allt i ryggen - och så mycket sten det var i backarna. Sen var det att köra bort sten neråt sjön. Det blev stora rösen, för det blev alla gånger en halv meters höjd där vi gick fram. Vi var ju fem man, så det blev ju en inte så liten bit för varje dag. Så var det dikning. Det var inte små diken, krondiken som var upptill en och halv meter djup och en bredd på upp till tre och en halv meter, så det var dryga kanaler att kasta ur. När det var (jäs??)lera, då var det jobbigt. Ibland satt vi fast i leran, så det var svårt att komma loss.

Så var det slåttern sen vårbruket var undanstökat och växtligheten kommit i gång. Då blev det ju några varma, bråda veckor innan höet var slaget och ladat. På kvällarna då var det att lägga noten i båten och ro ut och se om det gick an att fiska något. Ibland kunde det turas bra. Vi bruka fara ut vid 5-6-tiden och ibland var klockan 11-12 när vi kom hem. Hade det turas bra , så hade vi kanske halva 10-liters hinken med sik och abborre, men ibland blev det ett kok. Om Tjädernäs-blåsillen gick i stim kunde det bli ett par 15-liters hinkar fulla.


UPPGIFTER FÖR ATT KUNNA FÅ NÅGOT FRÅN FACKET EFTER MIN DÖD.
År 1939 gick jag in i fackföreningen Byggnadsträ, sen överförd till Väg o Vatten o Virkesmätareföreningen, sen Skogs- o flottnings fackförening till år 1970, när jag måste sluta jobba på grund av en yrkesskada. Hoppas det går att få ut något. Det är ju flera som fått ut pengar från fackföreningar när de varit medlemmar och betalat sin avgift i många år.
- Jag har svårt att tro att det går.


I FÅRSKOGEN.
En höst när jag var sådär i 7-8 års ålder hade ett får sprungit bort. Det hade hamnat i Abborholmberget. Jag fick då följa mor för att hämta hem fåret. Vi gick hemifrån på lördagsmorgon och hälsade först på hos farbror Eriks oppe i Lund, som det kallades där dom bodde. Vi fick ligga där över natten. Kusin Daniel och jag var ju lika gamla- så vi skulle ut på strövtåg bortåt Norsk Andreas, som var närmaste granne. Där prova Simon – sonen i gården – på att skrämma oss med bocken som gick lös på gården, men det gick dåligt.
Sen gick vi vidare till Daniels mormor Martins Lisa. Där fick vi kaffe med dopp som smaka gott (pannkaka). Olle och Erik var inte gamla då.

På söndag gick mor och jag vidare till faster Märta på Berget. Vi var också till Bengt Perssons, som bodde däroppe. Vi låg kvar hos faster till måndag, och då vi fått fatt i fåret så starta vi färden hemåt. Då skulle vi ta vägen över berget ner till Tjädernäset, men den genvägen blev längre än vi räknat med. Så fort vi kommit utanför hagen börja det snöa så hemskt. Det var ju ganska sent på hösten, så det var nog väntat. Men det värsta var att vi gick vilse. Det var en vattensamling på ett ställe och den gick vi och kom tillbaka igen på samma ställe flera gånger. Till slut kom vi på rätt stråt och kom så småningom ner vid Jöns Norströms sommarladugård. Då var vi så trötta alla tre så vi vila oss ett tag innan vi fortsatte färden hem.

Det var en trevlig, men också äventyrlig utflykt som sluta bra. Men det kunde ha gått så illa att vi fått övernatta ute i det fria också. Då var det inte att åka cykel eller bil. Då var apostlahästarna bästa hjälpmedlet.

-------

DET VAR I BÖRJAN AV 20-TALET. Då fick bönder och torpare som hade häst finna sig i att köra grus på landsvägen. Det var nog ett 20-tal hästar som gick. Gruset togs ju där det fanns att ta. Många lass gick nog ifrån oss just vid gränsen till östra skiftet, som nu är SCAs skog. Det blev många stenrösen i backen där. Till slut sa mor att dom inte fick gå längre in på gården med grusschaktet, så då blev det så att dom börja på nåt annat ställe. Jag minns särskilt några gubbar, körare; Norsk Andreas och norsk Martin, som korpa loss gruset, Rudolf Norström, körde bolagets svartmärra ibland, annars var det nog Viktor Dahlberg som körde den.) Viktor Dahlberg bodde hos Jacke Jonsson. Jag minns när jag fick 25 öre när jag sprang efter hästvattenhinken han hade glömt en gång. Det var ju en förmögenhet på den tiden för en pojkspoling. Det blev ju också en slant när det kom nån som åkte med bussen och skulle över sjön. Det kunde bli 50 - 75 öre och en krona ibland. När Manfred Johansson kom på måndagsmorgon och hade spelat på danser i Tåsjö kunde man få 1:50 och 2 kronor ibland när han fått in bra kollekt. På den tiden gick man ju omkring med en hatt och samla in det var och en ville ge efter råd och givmildhet. Det var inget tvångsinträde, men det var ju små inkomster också på den tiden.

Han var ju bra dragspelman och blev mycket anlitad att spela på danser och bröllop och fest.
Manfred bodde ju mitt emot oss på Skansnäset.


DET ÄR ETT BRA TIDSFÖRDRIV att skriva när det surrar i öron och huvud. Det är olidligt, det är inte många – endast de som har denna besvärliga åkomma – som förstår hur det känns i ens inre. Det kallas för TINNITUS, ett handikapp som inte syns. Ibland är det något lugnare men stundtals är det fruktansvärt. Det är inte värt att klaga, inte många som fattar hur svårt det är. Är väl en del av alla åkommor en skall få innan man är färdig med detta jordelivet. En får tänka så att det är nog de som har det värre än så, men det är inte lätt att bära det må jag erkänna. Anna hade också samma besvär att kämpa med, så nog förstår man att det inte var så roligt för henne alla dagar ensam som hon var i många år sen Jöns gick bort.

Skrivet året 1992
-------

HÖSTEN 1944 var jag på Gotland och jobba med i Uppsala byggnadsgille. De hade
16 riksbyggen i Fårösund, som jag fick anställning vid. Det var bra jobb så länge det varade.


TJÄDERNÄSETS BEFOLKNING.
1995.
Det jag nu skriver ner handlar om Tjädernäsets befolkning från den tid jag börjar minnas.

De som bodde längst upp mot Norråkershållet var en familj, som var till åren kommen. Han hette Israel Otto Stjärnström. Hans hustru hette Gertrud. Han var änkeman när jag börjar minnas honom. Barnen hette Erik, Oskar, Anders, Emanuel, Jakob och Stina. De bodde i en liten grå timmerstuga nedanför vägen där Jakob Ivarsson har bott. Han köpte stället och byggde nytt. Ladugården den står kvar i samma skick än i dag.
Ivarsson flyttade dit i slutet av trettiotalet eller början på fyrtiotalet. De fick åtta pojkar.

Nästa gård var Jöns Sjöbergs och hans hustru Sara Greta. Barnen hette Elis, Olga, Bibbi, Gärda, Ingrid, Jöns.

Elis gifte sig med en flicka från Kroksjöberget, Högland, fick fyra barn, men det blev skilsmässa efter en tid, så han tog med sig en pojke och en flicka. Två pojkar hade han kvar hos farföräldrarna, där han bodde kvar på gården. En av pojkarna – Börje – var ute på sina resor. Hade väl lite affärer av olika slag till tidsfördriv. Han är död för flera år sen.

Tore gifte sig och de fick två barn, en pojke och en flicka. Han utbildade sig till rörmokare. Han dog i femtioårsåldern. Änkan är omgift med en pojke från Karbäcken, där de byggde och bor kvar. Sonen Per-Göran har tjänstgjort som FN-soldat under krigsåren.

Nästa gård hette Jöns Landins, en svåger till Jöns Sjöberg d ä. I den gården dog nästan alla barn i spanska sjukan. Det var bara äldste sonen Harald som överlevde. Hustrun dog också och själv blev han klen i nerverna, så han fick sälja gården. Det var en som hette Tö(?)ger Tollefsson som hade gården ett tag, men efter några år såldes den till Johan Bolin, han som hade kvarnen på Tåsjö Edet. Två av hans pojkar – Jöns och Erik – fick dela hemmanet, så dom byggde sig egna gårdar var och en på sitt ställe. Jöns gifte sig med min syster Anna.

År 1950 byggde dom. Jag hjälpte dom med att bygga den stugan. Jöns hade oturen att ramla ifrån ladugårdsvinden och ner på betonggolvet i porten och slog sig så illa att han skadade ögonen och blev så gott som blind. (I början av 70-talet – IMs not.)

Jöns var intresserad av motorer. Han köpte sig en Fordbil 1925 som han körde och mecka med tills han efter ett tiotal år började använda den som dragkraft när byn gått tillsammans om att köpa ett självrensande tröskverk. Då blev han som maskinist till att fara omkring och tröska åt folk på höstarna till dess folk sluta med att så korn för tröskning. Till vedkapning och klyvning tjänstgjorde den gamla grå Forden till långt in på fyrtiotalet.
En dotter föddes 1932, d 1935.

Erik byggde stuga och ladugård nedanför landsvägen. Han brukade jorden och hade kreatur så länge dom orka hålla på med det. Hans hustru Agnes har nu flyttat till Norrbygården. Dottern Clary med make har övertagit gården. Det fanns en liten grå stuga vid landsvägskanten mitt för Eriks ladugård för länge sedan. Det är knappt att jag minns till det. Tanten som bodde där hette Sara Brita Sundberg. Hon hade en son som hette Leopold. Han lärde sig till homeopat och var verksam i Östersund till sin död. Dom var ju flera barn i familjen berättade min mor. Leander och Eleonora var två som hon tala om. De var barndomskamrater till henne.

Den gård närmaste Erik Bolins var en gammal gård. Jonas Mattias hette bonden som var gift med en syster till min farfar. Hon hette Helena. Dom hade fyra pojkar; Henrik, Jonas, Jacke och Olle och fyra flickor; Ingeborg, Helena, Anna och Brita.
(Ingeborg Jönsson Hoting, Helena var morfars sambo)

Henrik övertog gården och gifte sig med en flicka från Harrsjön i Jämtland. Henriks hustru hette Olivia. De hade sju barn; Jonas, Emma, Britta, Anna, Karin, Märta och Allan. Jonas som vara äldst dog för många år sedan. Han bodde i södra Sverige och var gift. Emma gifte sig och övertog gården tillsammans med Algot Dahlberg från Skansnäset. De fick sju barn; Anna-Greta, Bert-Olof, Lilian, Ulla, Mats-Erik, Inger. (samt Karl-Henrik IMs not)

Den gamla stugan, som nu är bygdegård i Kyrktåsjö, tjänstgjorde som skola. Jag gick där i två år om jag minns rätt. Det var salen som var skolsal. Den stugan var Daniel och jag med att lägga ner när den skulle flyttas i början på fyrtiotalet. Rudolf Sandström, som var arkitekt ritade och antecknade allt- så att det skulle bli exakt lika som det var i den gamla tiden – rummen, golven och sängar och skorsten och allt som kunde varas i sitt forna skick. Förstoringar av de forna ägarna Jonas Mattias och hans hustru Helena hänger också kvar på väggen i ett av rummen till yngre generationers beskådande. Helena var ju faster till min far.

Nästa GÅRD var Jöns Norströms, gift med Olga Sjöberg från byn. De hade åtta barn, vilkas namn kommer här: fyra pojkar och fyra flickor; Greta, Jacke, Stina, Håkan, Daniel, Inga-Lisa, Jan-Erik och Elsa-Märta. När jag nu skriver ner detta, så är det bara Inga-Lisa som är i livet – jag vet inte säkert. Hon har inte varit så frisk har jag hört. Daniel lever också.

Deras föräldrar dog 1936. Samma år på sommaren brann deras villa ner till grunden. Jag kommer ihåg hur släckningsarbetet pågick. Vi bildade kedja som gick så till att vi stod tätt intill varandra med hinkar, som vi skicka mellan varann. Vattnet hämtades ifrån källan nere vid landsvägen. Den fyllda hinken gick upp och den tomma gick ner och hämta mera vatten, så det gick runt som en cykelkedja. Jöns Norström dog en kort tid efter branden.

Jacke övertog gården, men efter en tid blev Håkan ägare för den. De två äldsta byggnaderna är rivna för många år sedan. Jag minns hur dom var; en bakarstuga och ett bostadshus. De var långa och byggda efter varandra vid kanten av backen mot dalen. Jag minns det eldades sista april en gång nere på åkern där. Då dracks det kaffe i bryggstugan, då var jag inte gammal. Jag brukade följa med Håkan in till hans farmor som hette Kajsa. Hon var syster till min farmor och var gift med en bror till farfar, vid namn Jakob Norström. Trävaruhandlare står det att läsa på gravstenen. De hade fem söner; Gustaf, Ante, Daniel, Jöns och Erik, fem döttrar var det också; Kristina, Helena, Karin, Anna och Jakobina (Bia Wassdahl på Hörnstugan).

Nästa gård var min morfars Christoffer Gahlin gård. Han bodde med sin hushållerska Helena, sedan han blivit änkeman, i den vita villan med röda knutar. Högre upp på backen bodde sonen Johan. Morfar och mormor – som hette Anna-Stina – hade nio barn; Johan, Nicke, Kristian, fem döttrar; Märta min mor, samt Betty, Linnea, Kristina och Hildegard. De tre yngsta dog i unga år. Johan var 54 år när han dog, Nicke 62, Christian 39, mor 61 och moster Betty blev ju nittio år.

Det var om jag rätt minns Mårten Lindman som byggde morfars timmerkåk. Han var en duktig timmerman berättade morfar. Han var gift med min faster Kristina.

Johan bodde i gamla byggnaden på samma gård – morfars alltså – före tjugotalet. Sen de gift sig bodde de i en fastighet östanför morfars på samma hemman. Familjen bestod av Johan och hans hustru Anna. Så var det barnen, vars namn var Rudolf, Sigfrid, Hubert, Stina, Kalle, Olle, Erik och Dagny. Nu är det de tre yngsta som lever, pojkarna i Stockholm och Dagny i Göteborg.

Det fanns också en äldre man som bodde i en gammal timmerkåk på backen västanför på morfars hemman. Han hette Ante Samuel Sundström. En gammal gumma bodde också hos honom, som han bruka säga ”gamm bögge” åt (el ”gamm högge” ??). Hon brukade gå turer och hälsa på. Det gick inte fort men hon tog sig fram alltid. Brita Johanna hette hon. I kammaren i samma stuga bodde en gammal tant som hette Anna Jönsson. Hon var syster till Jöns Sjöberg d ä. Hon hade varit servitris i sina yngre dagar. Dessa tre dog på 20-30-talet.

Den gamla timmerkåken på backen rev Sigfrid ner och satte upp en stuga av bräder på samma plats. Den står kvar ännu. Dit flyttade då hans mor Anna och de övriga barnen och morfars gamla stuga som stod på backen ovanför den nya blev också nerlagt så småningom.

När morfar inte kunde klara sig ensam längre fick han flytta till moster Betty, hans dotter. Där bodde han tills han hade fyllt hundra år. Efter denna märkesdag var han villig att flytta till Tåsjögården. Efter fjorton dagars vistelse där fick han somna in för alltid.

Skolan i byn hade ju varit hos Henrik Jonsson tills år 1922 eller -23. Då fick den sin plats där morbror Johan hade bott när de flytta upp till morfars gamla stuga. Den står kvar än på gården där RUDOLF GAHLIN byggde när han gifte sig. I den skolan gick jag till år 1926 då jag konfirmerades. Rudolf var ju äldste sonen till morbror Johan. Rudolf gifte sig i början av 1930-talet med Ingrid, dotter till Jöns Sjöberg d ä . De fick fem barn, en son och fyra flickor, vars namn var Kristoffer, Gun, Anita, Siv och Anna-Lisa. Den tid jag gick i skolan där var det en lärarinna som hette Elin Grönblad. Hennes mor var en syster till Nicke och Olle Lindström, Abborrholmsberget. Hon hade två halvsystrar, Ester och Britta. Fadern hette Danielsson. De bodde alla fyra i skolhuset tills år 1933 då lärarinnan fick plats på Tåsjö Edet, dit de flyttade. Fadern dog när de bodde i Tjädernäset i mitten av tjugotalet.

Elin, som var lärarinna var snäll och trivsam och bra som lärare. Vi fick lära oss spela teater också. Det blev några föreställningar som inbringade så pass pengar så det räckte till ett inköp av en skolorgel, som blev inköpt 1923 om jag inte minns fel. Det var nog ett par år innan jag slutade skolan 1926.

Lilly började skolan 1927. Då hade det kommit en ny lärarinna som hette Greta Nyman. Hon kom från Värmland och hade sin mor med. De blev kvar i Tjädernäset tills i början av fyrtiotalet, då det blev indragning av skolan och hon fick plats i Prästmon som lärare. Rut och Anders Eriksson från Skansnäset bodde sen ett tag i gamla skolan, men sen dess har den stått tom och obebodd.

Närmaste gården österut var Anders Henningsson, gick med en syster till min mor. Han gick bort under tragiska omständigheter 1927 och lämnade efter sig makan Betty samt fem barn och den sjätte på väg. Det var Sanfrid, Bror, Helmer samt Anna-Märta och Ruth. Sigurd föddes vid midsommartiden. Sanfrid dog 29 år gammal.

De fick som närmaste granne ett gammalt par som hyrde och började laga till den ladubård som morbror Christian hade låtit sätta upp på det skiftet, som han ärvt av sin far. Den mannen och hans sambo, han hette Hägglund, i åttiårs-åldern, bodde hos Petrus Lindman under tiden. Det blev inte länge de blev kvar. 1933 blev Anton Sundberg ägare till den fastigheten. Han sökte lån och fick bygga ett s k Per Albins småbruk. Jag och Edmund grävde grunden och hjälpte med gjutningen av källarvåningen. Anton Sundberg var kommen från Harrsjön i Jämtland, gift med Julia Nordström, en kusin till min far. Föräldrarna bodde i Högnäset.

En flicka hade de som hette Dagny. En son till henne har nu blivit ägare till gården. Lennart bor i Avesta. Sommarsemestrarna firar han och familjen på morfarsstället i Tjädernäset. Han har nu barn och barnbarn, så de är där hemma om somrarna och snickrar och förbättrar fastigheten. Skogsskiftet har han sålt till grannen Ted Pålsson.

Mitt hem var närmsta granne till Sundbergs. Mina föräldrar Märta och Gustaf Lind byggde där 1902 om jag inte fått fel uppgifter. Då var det bara skog överallt, så det blev att avverka skog för att få till så det gick att börja odla mark, så de kunde få gröda till häst, kor och getter, som var nödvändiga födkrokar på den tiden. Vi brukade skära och ta lövkärvar i mängder på sommaren minns jag när vi växte upp. Det var bra föda till getter och får.

Vi var sju barn; 5 pojkar och två flickor. Det var Hilding, Daniel, Anna, Emil, E Edmund, Ivar Lilly. Den första pojken dog som liten. Han hade namnet Gösta. Hemma var det alltid mycket folk när jag växte upp. Både ungdomar och äldre trivdes att samlas där. Far och mor trivdes med folk, liksom vi barn också gjorde.

Närmaste granne vi hade österut hette Jakob Jonsson, en kusin till min far. Han var snickare när han inte jobbade skogen eller hemma på jordbruket. Hustrun hette Lisa, född i Lillånäset, Raija. De hade sex barn; Helena, Karl, Astrid, Anna, Birgit och Elsy. Helena var gift med Karl Norbäck, Karbäcken. Karl bodde sambo med en som hette Svea. Astrid gifte sig med Rune Flemström från Vilhelmina. Birgit gifte sig med Gustaf Alenius från Dalajsö. Anna dog i skolåldern. Elsy kom till Frälsningsarmén och bodde norrut sedan. Astrid dog för många år sedan. Helena och Karl är också borta. Karls fosterson Ted bor nu på gården. De har en flicka och två pojkar.

Nästa gård tillhör nu Rune och Elving Lindman. De har den som sommarbostad. I min barndom bodde en familj där, som hette Jonas Jonsson med hustru Alexandra. Han var bror till Jakob J. Hon var från Harrsjön, Jämtland. De flyttade till Stensele 1922 eller 1923. De hade fyra barn då; Alice, Holger, Edit och Johan-Ejler.

Den gården såldes när de flyttade. Den köptes av Petrus Lindman från Högnäset. Han var då ogift, men gifte sig och flyttade nit nån gång 1925-1926. Ungdomar brukade få vara där och dansa och roa sig när han var ägare. Jag minns att vi småpojkar brukade sitta där och titta på när de dansade.

När Vattenfall började med sjöregleringen på 40-50-talet sålde de fastigheten och köpte ett hemman i Brattbäcken. Hans bror Albert Lindman, som var granne bytte då till sig den fastigheten. Vattenfall hade ju gjort intrång på hans ägor genom uppdämningen av sjön, så de kom väl överens om en bytesaffär.

Sonen Leander hade ju övertagit hemgården, men efter några år flyttade han till Örnsköldsvikstrakten därifrån hans fru var kommen. Gården har de kvar, men skogsskiftet sålde han för ett tag sedan.

Albert Lindman som var jordbrukare samt virkesmätare var gift med Maria Ivarsson från Granön. De hade åtta barn i livet; sex pojkar och två flickor.
Den äldste Einar, som är död, bodde i Brattbäcken. Leander är också död, även Sven och Sixten. Så var det Signe och Elna. Rune och Elving, som har delat stället eller sköter tillsammans det som Petrus Lindman flyttade ifrån.

Det fanns på sin tid en liten stuga uppe i backen öster om bäcken. Där bodde först en som hette Herbert Lindman, en kusin till de äldre Lindman. Sedan minns jag det bodde en familj som hette Gustav Larsson. De hade ingen fast bostad då, så de flyttade sedan till Karbäcken och fick eget hus och hem.

/Ivar Lindh/.
Skriver bara som tidsfördriv när man inget annat kan göra.
Söndagen den 10 december 1995.


HÖSTEN 1949.
En höst var Per O Persson och jag på mätning i Siljeåsen. Isen var inte så stark, så vi fick ta det försiktigt. Det hade blivit mörkt och hade börjat snöa när vi varit in till Olle på Näset, så det kändes lite kusligt att ge sig ut på isen. Det var ju bara rakt över sjön, men den är ju ganska bred däröver mot Gubbhögen-byn, där vi bodde. Vi startade färden med P O före med stålmåttbandet i ena handen och jag gick efter hållande i den andra änden av bandet. Efter en knapp halvtimmes gångmarsch med ett väldigt knakande och sprakande i isen så nådde vi land tursamt och utan missöden.

En annan gång – det var på vårvintern. Vi var på väg till ett virkesparti nedanför Ringvattnet. När vi skulle över en bäck så hade den slagit fram p g a ett ihållande töväder. Det var bara att ta av sig strumpor och skor och sen dra upp kalsonger och byxben så långt vi kunde för att de inte skulle bli alltför blöta. Så var det att vada över och sen dra på sig igen och fortsätta till arbetsplatsen och jobba tills vi hade gjort färdigt för dagen, fast det kändes inte så bekvämt som det skulle. Det gick i alla fall bra. Vi klara oss från förkylning, vi vr ju ganska härdade med lite av varjehanda strapatser ute på vattendragen.

En annan gång åkte jag ner mellan ett par skotor så jag blev blöt upp till midjan så när, män det var bara att fortsätta tills vi var klara för dagen innan det blev dags att få på sig något torrare kläder. Den gången klarade jag mig också ifrån förkylning. Jag brukade alltid ha med ett par strumpor i ryggsäcken och det var ju bra när det oturas så att man blötte ner sig.

Jag kommer ihåg en gång när det var slåttertid en varm sommar. Jag var väl vid 7-8-9 års ålder, minns inte så exakt så långt tillbaka. Mor hade varit till moster Betty. Det var på morgonen. När hon kom hem blev hon så dålig åt hjärtat, så hon lade sig på sängen och ville då att jag skulle gå efter far. Han höll på att slå uppe i råningen ovanför smedjan och jag sprang iväg som jag brukade – lätt på foten som jag alltid var när det hände nåt. Far släppte lien och iväg hem för att höra hur det var. Då tog han roddbåten och rodde till Pillerdoktorn Lundgren. Han bodde i Västertåsjö bortanför missionshuset. Så fick han honom med sig båten och rodde tillbaka igen, en sträcka på 8-9 km. Då Lindgren gav henne medicin så blev hon bättre. Jag minns han sa det hette pulsatilla euforatum (?). Han var nog som en lappmarksdoktor på den tiden.

Jag fick också piller av honom en gång. Han var far till Mina Nordlöf, Norråker och Augusta Eriksson, Aldernäset och en som hette Stina. En flicka till fanns där och en pojke. Minns inte hur det blev med återresan. Antagligen fick han båtskjuts tillbaka också. Annars blev det väl apostlahästarna att tillgå.


1953, 1954, 1959 m fl år.

1953.
EN APRILDAG 1953 var Uno Norlin och jag på ett mätningsjobb långt nere på Stor Skirsjön. Vi gick landsvägen dit och det gick ju bra. Det var inte så mycket snö. Det gick mycket bra att gå. När vi var färdiga att gå hem kom vi på iden att gå på isen tillbaka. Den var fin att gå på. Det gick lättsamt, men vi hade väl inte gått mer än halvvägs efter sjön förrän vi kom fram till en isränna med öppet vatten en meter bred tvärs över sjön. Vi kunde inte gå in till land, för det var landlöst så vi tog oss ej över. Då gick vi rakt över isen till andra stranden i hopp om att et skulle gå att komma över rännan där, men det var lika hopplöst. Det var då bara att vända och gå tillbaka dit vi gått ut på isen på morgonen och sen ta samma väg tillbaka som vi hade kommit på morgonen. Det blev ju en längre dag än vanligt på grund av vårt påhitt att gå på isen tillbaka. Men det var ju huvudsaken att vi hade kommit tillbaka igen utan att vi blivit blöta, för det hade inte varit roligt i vårkylan.


APRIL VÅREN 1954.
En gång skulle vi iväg och mäta in ett virkesparti på ca 5000-6000 bitar. Det var ett avlägset ställe där virket var nedkört, så det skulle nog ta halva dan att komma dit. Först skulle vi åka buss och sedan gå över en och en halv mil, så vi beslöt att få flygskjuts av Sven Norlin. Han hade ett privat flygplan för tre personer och han var villig att flyta oss till platsen. Det var iväg tidigt på onsdagsmorgonen och det tog inte många minuter förrän vi var på plats och fick börja jobba. Vi kom då överens om att vi skulle vara klara att hämtas på lördagsmorgonen. Så vi snodde på allt vad vi kunde dessa tre dagar. Vi hade ju bra kantlangning (?) och så kronojägare Haglund med oss, så det gick efter beräkning. Vi var klara i god tid på lördagsmorgonen, så vi började gå åt det håll flygaren skulle komma. Vi gick då ifrån Stor Vallsjön och till Lillvallsjön som låg en bit ifrån. När vi väl hade kommit dit fick vi höra motorbuller och när vi titta upp såg vi flygplanet komma emot oss. Då gjorde vi honom uppmärksam på oss genom att kasta upp våra sovsäckar till väders. Det uppfattade han, så snart hade planet landat och vi fick kliva i. Det var lite svårt att lyfta med planet för det blåste rätt bra och så hade vi rätt tungt med utrustning med oss, men det gick bra till sist och det bar iväg hemåt för oss med väl förrättat arbete. Vi landade då på Hotingsjön, där Jan-Erik Sundqvist (?) stod med kamera för att fotografera oss för att sedan skriva och sända in till V.A. (Västernorrlands Allehanda – IMs not) för att få in en nyhet och det var för vi var de första virkesmätarna som anlitat flyg i detta jobb har jag sedan hört.


HÖSTEN 1959 HÄNDE DETTA.
När jag i slutet av femtitalet bodde i Näsåker och jobbade tillsammans med den store starke Halvard Lidström ifrån Moflo gick det undan med mätningen. Då mätte vi in sådär en
2.000-3.000 bitar om dagen. Mycket sågtimmer mätte vi in därnere åt Björkå-distriktet neråt Sollefteågränsen och upp till Jansjö uppe i Fjällsjöälven. En dag var vi ovanför bron på älven i Nordantjäl när vi fick höra ett hemskt skrik och skrålande långt nedanför bron. Vi trodde först att det var någon som höll på att drunkna därnere så vi begav oss iväg för att se vad det var frågan om. När vi kommit en bit på väg fick vi se en häst som gått igenom isen på andra sidan älven och 8 man som stod där framme vid huvudet, dels lyfte de och dels drog de för att försöka få upp hästen som bara (frusta). Det såg ju ut att vara hopplöst för dem att komma någon vart. När vi kom fram och tittat en stund så sa jag: Stopp där ett tag. Försök att dra hästen bakåt i skaklarna så frambenen blir fria ska ni se att han tar sig upp själv. Eftersom hästen hade sele och skaklarna var det en lätt sak att dra den bakåt. Och jag tror att hästen tänkte på samma sätt, för de hade inte mer än hunnit släppa betslet och ställt sig åt sidan, så vips med ett jätteskutt var hästen uppe på isen och gubbarna stod bara och gapa. Det var bara för körkarlen att ta tömmarna och smacka på, så blev det fart på hästen så han fick värme i kroppen för det behövdes nog efter det kallbadet.

Hade vi inte hört ropen och kommit till undsättning, så hade hästen troligen dukat under av köld och utmattning om gubbarna försökt som de gjorde länge till.


1924.
JAG MINNS också en händelse med en häst i ett kritiskt läge när jag var i elva årsåldern. Det var när Bolins pojkarna hade flyttat upp till Tjädernäset och de var vid Hästformyran och höll på med att plöja. Det var väl Jöns som körde. Han brukade ju vara körkarl. De hade en brun märr, som hade väl gått för långt ut på dikeskanten, så det bar sig inte bättre än den kom på rygg i det djupa krondiket som gick längs efter landsvägen. Det var inte lätt att få upp den. Jag var där, troligen som getare. Det kom två landsvägsriddare och gick. Det fanns gott om sådana på den tiden. De hoppa in och hjälpte till och jag fick springa efter far. Han höll på med att rensa landsvägsdiken östaför Jakob Jonssons. Jag minns jag sprang med andan upp i halsen. Jag visste att det var plågsamt att ligga länge på rygg. Det gick bra ner de blev många man. De drog i hästrumpan och med tömmar, så till slut kom den på benen och upp på det torra igen, antagligen ganska skärrad ska jag tro, efter allt ryckande och slit både här och där. Ja det var bara ett av alla minnen man kommer ihåg från den tiden.


I NOVEMBER DEN 8-11-1934 åkte jag in för rekryttjänstgöring till Åsbro Järnvägsstation i Närke. Där hade Statens Stamlinjebyggnader ett impregneringsverk för kraftledningsstolpar. Vi blev inkvarterade i privatägda gårdar. Jag med flera andra, även två från Norråker, bodde i en bondgård öster om järnvägsstationen. Det var på Åsen. De hette Albrektsson. Maten fick vi gå till Pensionatet Skogsblomman och inta. Det var alltid bra mat där. Vi tjänstgjorde ju som vapenvägrare, så det var civilt arbete. Vi lastade stolpar på järnvägsvagnar. Det var inga småstolpar. De längsta var 25 m långa furustolpar och hala som om de vore insmorda i såpa. De var impregnerade och luktade kreosot, men jag hade inget besvär av det eftersom jag var på lyftkranen och reglerade höjd- och sänkningsläget och farten vid lastningen. Det var ett lättsamt jobb. Det var sämst när kabelkontakten gick ur läget uppe i kranen, så vi blev utan ström. Då skulle jag hasa mig upp i toppen 27 m för att fästa den igen. Det var ju lite pirrigt i början, men blev bättre sen man blivit van.

DET VAR TREVLIGT att vara därnere. Många kamrater fick man, både norr- och sörlänningar. Vi fick julpermis. Sen var det att åka tillbaka efter tre veckor jullov. Den 2 februari blev det resa norrut. Vi skulle till Norrfors i Brännland, en del andra skulle längre norrut. Vi bodde första veckan hos en familj, som hette Lundberg i Söderfors. Sedan bodde vi alla i en gammal gästgivaregård, vars ägare var riksdagsman. Han hette Helmer Johansson. Han ramlade av tåget en natt några år senare läste jag i tidningen. Vi var väl ett trettiotal man, vägrare av både etiska och religiösa skäl.
Det var möten och sammankomster och sång och musik om vartannat. Vintern var kall och snöig, men sommaren var en härlig tid däruppe vid Norrfors strand, där vi byggde en laxodlingsbassäng som blev färdig strax innan vi muckade den 15 augusti 1935 . Det var ett snyggt arbete vi utförde.

Jag åkte förbi där 1963 på sommaren, men då var nog odlingen nedlagd för länge sen. Den fanns ju kvar ännu, men den var inte i brukbart skick, men det var intressant att se efter 28 år sen sist. Det var i augusti 1935. Nu var den så förfallen, men det gick ju att känna igen alla detaljer i anläggningen. Där hade jag ju gått och jobbat i sex och en halv månad varje arbetsdag och även nattskift blev det när vårfloden började pressa på med vattenflödet. Då blev det allt fart för att få gjutningarna färdiga, så det skulle stoppa mot vattentrycket och allt gick väl i lås, så vi fick stort beröm för våra arbetsinsatser.

Det sista vi gjorde där var att bygga upp en stor kornhässja på en arrendegård för statens egendom. Jag har kort på detta; både bassängen och hässjan. Har sett att de byggt till hässjan. Den är nu mycket längre. Man ser den från landsvägen när man kör från Vännäs vid Norrfors på väg till Umeå. Där nere i forsen byggde vi bassängen. Villan vi bodde i står väl ännu kvar. Det är väl ett kulturhistoriskt hus eller vad det nu kallas.
/Ivar/


NÄR KRIGET BRÖT UT 1939 på hösten blev det inkallelseorder till många, som var födda inom den krigsdugliga åldern vid 21 år och däröver. Jag minns att vi var hemma när kriget bröt ut. Kommer ihåg att jag höll på att måla väggar och tak hemma på övre våningen i hallen. Det var ju att pröva på och göra allt sånt som vi kunde ta oss till när inget annat arbete fanns att få.

Vi klarade oss ifrån inkallelse den första tiden. Vi var som vanligt i skogen. Hilding och jag var före jul uppe i Sörfors och högg timmer uppe på Birre Bissen. Det var ett högt berg där.

Efter jul högg vi åt Hans och Anders Norström, Norråker. De hade körning i Almsele inom Åsele kommun. Det var en kall vinter. Det mättes upp till 50 grader kallt men vi hade nog inga kojdagar fast det var gnistrande kallt i närheten av Ångermanälven.

Det var mycket fester och dans den vintern till förmån för det finska folket. Det kom mycket flyktingar till Sverige då.

1940 blev också vi inkallade till krigstjänstgöring. Vi blev nog kallade samtliga bröder som hade gjort sin värnplikt. Eric E och jag hade gjort civil värnpliktstjänst, så vi åkte upp till Karungi uppe vid finska gränsen. Vi var ett tiotal tåsjögrabbar som fick åka dit. Där blev det arbete med att sätta upp monteringsfärdiga baracker för militär och annat folk som jobbade för försvaret.

Det blev en väldig fart med dessa barackbyggen. Vi blev uppdelade i fyra lag och fyra man i varje lag. Jag blev som lagbas för det lag där jag var i arbete med. Vi hade en förman som hette Andersson. Han brukade säga storfräsaren om mig. Han tyckte att jag var bra att hugga i där det behövdes hjälp. Vi var många civila värnplikter där. Det var nog 60-70 stycken som bodde i Karungi gamla skola inte långt ifrån Torneå älv. Vi gjorde ju några turer över till finska sidan ibland och bytte oss några saker för kaffe och socker, som den saknade i Finland då. Vi var också där på en luciadans som de hade där, men då stack vi därifrån ganska hastigt, när det började bli struligt där. Det blev mörkt i lokalen, för det var någon som släckte lyset och då var det nog bäst att sticka därifrån. Det var den hösten 1940 den hemska drunkningsolyckan i Armasjärvi hände när 82 värnpliktiga drunknade när de efter dagens övningar skulle färdas över sjön och färjan kantrade på grund av överbelastning. Jag var dit upp sen isen frusit. Då stod det lika många granar nedsatta i isen som antalet mannar som drunknat. Vi var nere vid Karungi järnvägsstation när två lok med ett fyrtiotal vagnar drog iväg de omkomna för att avlämna vagnar neröver landet och de stationer där de omkomna hörde hemma. En bland dem hörde hemma i Rörström. Han hette Blomström.

Vi fick mucka några dagar före jul. Då hade vi tjänstgjort i fyra månader, ryckte in i slutet av augusti månad. Efter jul blev det skogsarbete vid Klingorselet(?). Kolningsarbete prövade jag även på där. Men förtjänsten var dålig, så vi stack iväg till Jämtland till Ringvattnet och högg björkmassved där Hilding och jag. Det räckte till i maj månad innan vi kapat och kluvit den i enmetersved. Det var Karl Näsström som hörde veden till SCA bolaget ner till Kattnäsvågen. På helgerna var i i Ringvattnet hos Karl-Olof och Ingeborg Näsström. Han (el hon) var kusin till min far. De var mycket gästfria av sig och snälla.

ÅRET 1941 blev det inkallningsorder till skjutbanan i Tåsjö Östra by. Den skulle färdigställas. Sen var det Tåsjö-Lövvik skjutbana som stod på tur så vi var även där, Uno Rönnberg, Edvin Strömgren och jag. Edvin fick nog jordbrukstjänstledigt, så då blev ju bara två stycken. Det gick ju bra. Vi bodde hos Edvin och Ines i den gamla stugan.

1942 blev det Vängelsby skjutbana som blev vår arbetsplats, från den 25 maj och till i slutet av september. Där var vi sex man inackorderade hos Margareta Eriksson, som var änka med fem barn, 2 pojkar och 3 flickor. Det blev väl en liten extra inkomst för henne att hålla bostad och kost till sex stycken. Vi bodde i en stuga hos hennes halvbror (?) Alfred Rundqvist. Vi renoverade köket åt honom, så han fick det mycket trivsamt sen. Han var mycket handikappad i benen, hade svårt för att gå.

Den sommaren låg mor sjuk på Backe lasarett ganska länge. Jag brukade åka cykel varje söndag och hälsa på henne när hon låg där. Det var 2 mil enkel färd däremellan. Jag var också dit den dagen hon opererades för kräfta i magsäcken som det hette då - nu cancer. Jag minns min reaktion när doktor Olsson kom ut och jag frågade hur det hade gått med operationen.
- Kräfta i hela magsäcken, inget att göra åt, bara att sy igen såret.
Det var inte så roligt att få den bekräftelsen av doktorn. Vi hade ju hoppats på det bästa, men så blev det inte. Hon fick ligga kvar där några veckor till såret läkt. Sedan fick mor komma hem så Lilly skötte henne på bästa sätt den tid hon hade kvar. Det blev ganska jobbigt för Lilly. Hon hade ju hushållet att sköta om. Nu var de inte flera än far och mor, men ladugården skulle ju skötas med alla djur. Det var ju sommar och då gick ju alla djur i skogen på bete och vi hade dem uppe i sommarladugården uppe vid hagen, så det var ju en ganska lång mjölkarväg kväll och morgon. Och så skulle mjölken levereras till mejeriet. Då var det var som styrde mjölkkärror till mjölkbordet, som stod halvvägs till moster Bettys gård.

Tiden gick. Vi pojkar var fortfarande kvar i beredskapstjänst. Det blev höst och potatisupptagning. Den 18 september kl 5 på morgonen dog mor. Vi var då hemma, men Eric Edmund kom inte förrän på kvällen. Han kom från Undersåker tror jag det hette. Jag hade en vecka kvar av min tjänstgöring, så jag fick åka iväg och göra färdigt.

Sedan blev det jordfästning och vad det innebär. En svår tid för oss alla när en älskad mor gått bort, men det måste ju gå även det. Det var nog värst för far och Lilly, som skulle ta hand om de husliga bestyren. Vi lejde Aina Lindman till hjälp och sällskap åt Lilly den första tiden, så det gick ju bra. Vi pojkar fick oss nån timmerhuggning i Björksele bortanför Åsele, så vi var nog hem bara till jul. Sen bar det iväg igen en tid till. Det blev påsk. Då åkte vi hem. Jag tror det blev färdigt till Påsk, så då blev det diverse göromål hemma med vedhuggning och sådant som vårens arbete till.

Då var det 1943 med nya inkallelseorder. Jag fick order att inställa mig i Funäsdalen, så det blev att åka dit i slutet av maj månad. Jag begärde jordbrukspermis då. Vi kom till Funäsdalen sent på kvällen med bussen och fick oss sängar där i halvmörkret, så det blev väl lite sömn så småningom. På morgonen fick vi order om att åka ner till Ljusnedal. Det var en lång väg tillbaka igen och bar det iväg till skogs i n i fjällvärlden där vi skulle hugga metersved. Det låg ju snö kvar i skogen däruppe, så det verkade nog inte heller så trivsamt där. Det var nog ett dåligt vedskifte också, så inte blev det mycket för varje dag. Vi var ett 20-tal man. Vi fick bo i tält och maten körde de upp med häst och kärra. Men jag blev där bara en vecka. Så kom posten med brev att jag fått jordbrukspermis, så jag bara packade ihop mina pinaler och åkte ner med matskjutsen när han åkte tillbaka till byn. Det var jag ju glad åt förstås, för jag trivdes inget vidare däruppe. När jag då kom till Östersund stötte jag ihop med Eric Edmund, brorsan, och Leander Gahlin. De hade också fått permis ifrån den plats de var inkallade till så vi fick då sällskap hem. Så blev jag hemmavid och jobbade och ibland blev det väl nåt extra tillfälligt jobb.

Så blev det ett nytt år 1944 och en ny inkallelseorder till Katarina Brandstation i Stockholm, Tjärhovsgatan 11. Det var bara att åka iväg efter trettondagshelgen och inställa sig för övningar av allehanda slag inom brandskyddet. Vi var 12 man i gruppen. Vi fick öva med att bära med gasmasker i tre trappor upp och ner igen. Att ta upp en man från golvet och lägga honom på axlarna och sen klättra ut genom ett fönster på en stege och sen ner på marken. Det kändes i benen. Det fanns killar som vägde 90-100 kg. När det var larm så var det att vara kvick i vändningarna att kasta sig på stången som gick genom ett hål ner till nedre våningen. Det var inte så lättsamt alla gånger. Så fick vi hoppa i brandseglet från tredje våningen. Det gick ju bra fast det pirra i magen förstås. Att klättra i magiostegen (?) var ju spännande innan vi blivit vana med höjden.

Vi fick besöka Katarina kyrka och se de räddningsanordningar som där var med sprintersystem och allt. Vi gick även runt tornet däruppe.

Operan var en intressant byggnad som vi fick beskåda både inne i lokalen och bakom kulisserna och hur allting fungerade om det skulle bli en brand.

Vi fick också öva oss att ta kommandot över gruppen, så var och en skötte sin givna plats och det klarade vi alla bra. Det var också ett utländskt flygplan som bombade Eriksdals friluftsteater en natt. Jag hade varit hem på permis och kom på morgonen. DÅ fick vi marschera dit och se förödelsen. Det var bara splitter av alla bänkar och stolar som fanns där och en stor grop i marken och splitter i träden. Det har jag kort på.

Det var nog ganska lugnt i Stockholm på den tiden. Spårvagnarna mullrade och gick sin lugna gång dagarna i ända. Det var trivsamt att åka med dem. Det blev ju mörkläggning också, så det var inte lätt att ta sig fram ute på stan – obekanta som vi var i storstaden. Det var en händelserik tid vi fick uppleva under dessa veckor. Vi hade vårt matställe vid
Klippgatan 16 på Söder. Brandstationen låg i närheten av Katarina kyrka. Den kyrkan härjades av en eldsvåda. 1992 var det visst.


Hösten 1944 blev det inkallelseorder till Fårösund på Gotland. Det tycktes ju skulle vara en intressant plats att åka till. Jag var ensam härifrån, men när jag kommit neråt Långsele träffade jag några rekrytkompisar som var inkallade, fast det var bara en som skulle på samma plats som jag. Resan gick bra. Vi kom till Nynäshamn på kvällen. Där fick vi gå ombord på Gotlandsbåten Hansa. Vi fick lägga oss nere i lastrummet sida vid sida som packade sillar. Då var det lugnt och fint väder så man sov bra hela natten, så man visste nog ingenting förrän vi var framme i Visby hamn. Där skulle vi vaccineras och skrivas in innan resan gick vidare med buss till Fårösund. Där fick vi installera oss i en barack för 30-40 man, så det var en språkblandning ifrån Skåne i söder till Luleå i norr – och inte minst av gotlänningar, men det var överlag trevliga killar allihopa.

Jag kom med i snickargänget, var med en som var civilanställd, han hette Almberg.(Vi jobbade ihop länge) samt en gotlänning som hette Johansson. Vi gick och reparerade på många diverse ställen där det behövdes, så vi hade det trevligt också tillsammans. En gång fraktade vi en kur som skulle vara som en utsiktspost för en vakt som skulle sitta där. Det var en ganska långsträckt landremsa där den skulle stå längst ut.

Det gick mycket bra att vistas på Gotland. Vi hade bra arbeten och bra arbetsledare och maten var det inget fel på. Det var inkallade som tagits ut som kockar och skötte sig bra bland grytorna. Det var riktigt festligt ibland. Det var Luciafest och det var Lilla Julafton mm.
Det inträffade ju också en tragisk krigshändelse den hösten. När jag varit där ett par månader
Var det tid att begära permission och få åka hem ett tag, men jag hade nog för svaga intyg för att på permission, så jag kom inte med. Däremot var det en rekrytkamrat från Husum, Christian Olsson, som också var inkallad. Han fick permis och åkte hem. På återresan blev båten Hansa, som de åkte med även den gången, torpederad den 24 november (minsprängd), så det blev bara kapten och styrman som överlevde. Så den gången hade jag tur som inte hade fått permission för hemresan. Det var 18 inkallade på KA4 i Fårösund som fick sätta livet till. (84 man drunknade totalt.) När julen kom fick vi julpermis och den tur och returen gick bra.

En kompis jag hade blev som jag uttagen att jobba hos Uppsala Byggnadsgille. De hade 16 riksbyggen där men lite folk, så vi anmälde oss för jobbet och fick permis från militärtjänsten medan vi jobbade där. Det gick bara bra. Vi fick fortsätta att göra färdigt militärtjänsten efteråt. Sen när jag var färdig med den tjänstgöringen fick jag jobba åt en busschaufför från Visby. Han hade en fritidsstuga i Fårösund som han ville ha hjälp med att ställa i ordning, så då var jag där några veckor. Blev bjuden hem till dem på julgransbakning(?), som de kallade det när de plundrade julgranen efter jul. Det var visst sexton stycken samlade där och det var skojigt.

Vi brukade göra cykelturer på Fårö ibland. Det var intressant att se sig omkring i landskapet med tallar och enbuskar och fårskallar. Sedan jag snickrat färdigt med fritidshuset packade jag ihop mina tillhörigheter och åkte hemåt med första bussturen till Visby. Resbiljetten hade jag fått ur när beredskapstjänsten var slutförd, så det var bara att åka nät det var klart med jobbet.

I Visby hamn gick jag ombord på båten som gick till Nynäshamn. Det var mindre riskfyllt då båtarna gick i konvoj. Det var sex jagare som gick både före och efter och åt sidorna, så det var sträng bevakning då. När jag kom till Stockholm var det mörkläggning där. Jag skulle gå och hälsa på en bekant hemifrån. Jag hittade dit trots den dåliga belysningen, men han var inte hemma och då åkte jag iväg på Söder och Katarina Brandstation. Där visste jag att det fanns sovplats för en husvill. Det gick bra att sova där, så det var inga problem även där. När jag sedan hade fått i mig frukost var det att börja tänka på tågresan hemåt. Jag hade brevväxlat med en skolkompis som bodde i Prästmon. Han ville att jag skulle stanna och ligga över hos dem när jag åkte hem, men vilken da jag skulle komma hade jag inte meddelat. Det var inte så lätt heller när man inte var riktigt säker själv. De hade precis den dagen åkt ner till Stockholm för att åka tillbaka dagen efter. De hade ett speciellt ärende som jag inte vill beröra nu. Jag hade ju stigit av tåget och visste ju var de bodde, så jag gick dit och knackade på. Då kom det en tant från en annan lägenhet och talade om att de restbort och skulle vara tillbaka morgonen efter. Eftersom det var sista tåget för dagen jag stigit av, så var det bara att försöka få tak över huvudet över natten, men det var nog inte så lätt i den byn. Jag gick och knackade på dörren på ganska många ställen den kvällen men fick bara ett nekande svar med hänvisning till nästa gård tills jag nådde sista gården uppe vid skogskanten, där jag gick in och sade att nu stannar jag här i natt. Jag talade om min belägenhet som jag råkat ut för. Det var en mycket förstående och bussig familj på alla vis, så där var inte någonting omöjligt. Det var en bondgård med travhästar och taxibilar. Så det blev mat och en säng uppe hos de äldre i familjen, så det ordnade sig riktigt gemytligt till sist. När det blev morgon var det bara att göra rätt för sig och sen ner till stationen och möta den forne kompisen och sen följa med dem hem ett tag innan jag fortsatte resan vidare hemåt.

Nu var vi redan inne i andra månaden på 1945 och sedan blev det inte flera inställningsorder till beredskapstjänstgöring. Det blev ju fred detta år så småningom. Den 9 maj 1945.

Det var en hetsig tid. Det var ju intressant och lärorikt. Mycket fick vi se och vara med om. Det bästa av allt var att vi ej blev inblandade i de heta striderna både i öst och väst. Mor sade alltid när hon levde – ”Tänk om kriget toge slut ändå!” Hilding och Daniel var ju i vapenrocken både här och där och Jöns var ända nere i Värmland. Emil slapp undan sin militärtjänst, men det var nog inte avundsvärt. Han hade nog lika gärna varit med han också om han inte hade varit invalidiserad i sitt ena ben. Det medförde mycket svåra lidanden under barndomsåren. Och även senare i livet hade han det svårt ibland.

Detta är några axplock från andra världskrigets händelser som många fick vara med om och uppleva. Många fick mista livet fast de inte var med i några strider, men olyckor och olyckstillbud fanns alltid på lur.


NÅGRA KORTFATTADE UPPGIFTER OM MÄRTA ALBERTINAS OCH GUSTAF LINDHS LEVNAD:
GIFTA DEN 8 MARS 1901.
Efter sitt giftermål övertog Märta och Gustav Lind hans föräldrars gård i Norrby tillsammans med hans äldre broder Jakob (Jacke). Märta trivdes inget vidare där, så när hennes far delade upp sitt hemman till sina barn flyttade de till Tjädernäset och byggde sig en stuga där och överlät sin del av Norrby till brodern Jacke. Det var något av åren 1902-1903. Hilding skall vara född på morfars, Christoffer Gahlin, gård. De övriga sex barnen är födda i makarnas hem i Tjädernäset enligt uppgifter vi barn fått av våra föräldrar.

Märta Albertina och Gustav Lindh var arbetsamma och flitiga. Deras lott var arbete och att se till att förkovra sig. Det var att börja fälla träd och bygga en stuga och ladugård och odla upp mark, som så småningom gav skördar för folk och fä. På vintrarna körde Gustav timmer. Det var han duktig på, eftersom han fick börja som åttaåring att köra en av sin fars hästar i timmerskogen.

De var snälla och hjälpsamma, räckte gärna en hjälpande hand där det behövdes. Ingen behövde gå hungrig från deras hem. Det fanns alltid en plats att sova på och en bit mat för forbönder och annat folk som hade sina vägar förbi makarnas hem. 1942 när Märta Albertina gick bort gav gården en skörd till 2 hästar, 5 nötkreatur, kalvar och kviga, gris och höns samt ett tjugotal getter och får.

Mor och far var nog snälla med oss, fast fick göra som vi ville gick väl inte alla gånger. Men med mat och kläder gick det väl ingen nöd på oss precis. Det var väl att vara belåten med det vi fick. Det var inte mycket att ta av heller. Mat brukade alltid finnas på bordet. Jag minns så väl hur gott det var när vi kom hem på helgdagskvällarna ifrån någon dans. Då hade mor alltid satt smör, bröd ost, mese och mjölk på bordet i lillstugan. Det smakade bra då ska jag säga. Sådana minnen kommer man ihåg. Det var alltid någon kamrat som var med som också fick sin del av det som mor varit omtänksam att ställa in till oss.

Far var inte bara jordbrukare och bonde. Han var en mångsysslare i många yrkesgrenar. Som skogsarbetare var han en duktig timmerkörare. Han fick börja lära sig det redan som åttaåring när han fick köra sin fars ena timmerhäst med timmerlast i skogen, berättade han. Han brukade också på vårarna syssla med att bereda hudar och skinn till präktiga skinnalster (garva), som folk kom och ville ha beredda för att kunna sy och förfärdiga både skor och handskar. Det skulle vara både gran-, björk- och albark, som lades i ett stort träkar med vatten. Så fick hudarna ligga där ganska länge. Det skulle vara kalk i också för att håret skulle lossna lätt. Det blev syrat av, sen skavde han av håret så det blev ett slätt skinn. De blev mjuka och lätta att skära och skrädda till både skor och handskar. Farbror Israel Nordström på Högnäset brukade sy skor, s k blötkängor till oss hela familjen på hösten. August Edman brukade också sy skor till oss. När de var färdiga brukade far hämta en hel säck med skor. Då skulle tjära blandat med fett hällas inuti skorna. De lindades sen in i säcktrasor och skulle stå på en varm plats. Så skulle de gnuggas så att tjäran lättare trängde igenom lädret. Det fick vi var och en av oss som skulle ha skorna sköta själva.

Far var också bra på smidesarbeten. Han köpte till lite smidesverktyg då och då och en gammal lagård blev smedja. Han smidde och lagade både jordbruksredskap för körning vintertid. När det gällde att någon av grannarna ville ha hjälp med något ställde han alltid upp och hjälpte till.

Han var också bra att laga diverse, som skaklar gjorde han nya och axare i doningar var han bra på att tillverka, hässj-räfsor och att laga och sätta pinnar i dem var nog ett ständigt arbete innan slåttern satte igång varje sommar.

Det behövdes rejäla grejor till slåttern, helst när det bar iväg på starrmyror. Jag minns år 1933 då far och jag och Lilly slog 13 lass starr. Elvy var med med många dagar, för hon var hemma hos oss den sommaren när Gustav var liten. De andra pojkarna var nog på arbete på annat håll tidvis då. Det var jobbigt ibland, för det var ofta långt till skogs. När vi skulle slå uppe i odlingen tyckte vi det var rena semestern. Det var ju en god bit dit att gå. Det var 2 kilometer och 800 meter. Vi fick inget anslag i den vägen. Jag var som pinnpojke och hjälpte C U Olsén från Viken att staka den vägen. Det var i början på 30-talet, men den vägen blev det ingenting av. Det var svåra tider då. Det gick inte att få statligt bidrag till att gräva den vägen.
/Ivar/
-------
Den som är skrivkunnig på maskin kan – om viljan är god – skriva ned dessa händelser, som de som kommer efter kan ha intresse av. Små korta episoder i ett häfte brukar vara intressant att läsa, särskilt om man känner till folket och trakterna omkring där som omtalas.


NÄR MAN BLIR TILL ÅREN.
tänker man tillbaka på de svunna åren. Det var en bekymmerslös tid som är värd att minnas.

Det var ju en stor upplevelse när det blev vår och korna och alla småkräk skulle släppas ut på bete. Hur roligt det var när mor släppte ut dem på våren. De gjorde vilda hopp och språng, så vi trodde att de skulle springa ihjäl sig innan de lugnat ner sig. Så skulle de släppas utom hagen på bete. Då brukade mor följa dem på vägen ända upp till de gamla fäbodställena strax hitanför där ån rinner förbi. Det var fem boställen som det fanns rester av. Morfars ställe var det som var längst öst. Sen var det Norströms och Jonkes och Landins och Sjöbergs. Vi småpojkar var ju med förstås. Det var ju roligt att springa där mellan de förfallna botomterna och mor talade om var de hade haft sina ost- och mesekokarstenar nånstans. Sådana minnen får inte nutidens uppväxande släkte uppleva. Det var en fröjd både för ögat och örat att se och höra kornas råmande och skällornas pinglande och getternas och fårens bräkande och kalvarnas krumsprång. Det hördes också från andra sidan sjön samma råmande och skrammel av skällor. Det var allt en ljuvlig musik och mitt uppe i allt detta kunde vi få höra både en och två gökar gala samtidigt. Då var det vår i luften.

Då blev det fart på vårbruket. Det skulle harvas för tegar skulle sås och stockvältas. Sen skulle potatislandet gödslas och redan till så potatisen kom i jorden när den värmts upp tillräckligt. Så jag minns att far var bråttom ibland, för det var ju mycket annat som också skulle hinnas med. Ibland skulle virke sågas på sågen i Västertåsjö. Det var en vattensåg, så det skulle ju passas på och sågas, medan vårvattnet var kvar. Annars var det att vänta tills det kom tillräckligt med regn, så att det gick att dra igång sågen med regnvattnet Det kunde dröja tills frampå hösten om det var en torr sommar.

När hästarna skulle släppas på sommarbete var det liv och rörelse. Det var bortåt en 50-60 hästar som skulle på bete. Anton Sundberg var en ordinarie hästgetare från 1930-talet och tills han gick bort 1950. Han var ju granne med oss, och då kom ju många hästägare att ta vägen från oss och upp till skogen.

Vi hade ju en odling ca 3 km uppåt skogen och det gick bra att färdas efter den vägen. Jag minns att far hade en svart häst en gång. Han hade varit och hämtat hem den till slåtterarbetet, men hästen var sjuk så han hade inte mer än kommit hem på gården så föll den död.



VILSE I SKOGEN.
1920-1921 när jag var i 7-8 årsåldern gick jag vilse i skogen.

En vår när far skulle göra vårbruket uppe vid Frukostmyra (= odlingen IMs not) fick vi småpojkar följa med. Vi var ju alltid till någon hjälp med att hämta vatten och ved och koka kaffe och att hacka sönder torv som inte gick sönder för harven, som kördes för att sköra sönder den. När far kommit igång med körningen skulle vi, Erik E och jag, få ner till ån (Högnäsån), som flöt förbi ca 150 m nedanför. Vi hade ju med oss metegrejor med oss för att prova på om det gick att lura nån stenbit att fastna på kroken. Jag fyllde kaffepetter med vatten och gick sen upp till ladan, där vi hade vår vilplats med matsäck som mor skickat med oss. Sedan jag lämnat kaffepannan gick jag samma väg tillbaka, men riktigt så som jag hade tänkt mig blev det inte. Jag gick och gick men kom inte tillbaka till ån igen. I stället kom jag längre och längre bort ifrån den trakt jag kände igen. Jag fick mer och mer fart över myror och omkullblåsta träd med höga rotvältor som reste sig spöklika mot skyn. Som jag sprang så kom jag till slut fram till ån, men var jag var kunde jag inte känna igen. Med långa kliv var jag på andra sidan och fortsatte springandet tills jag kom på en väg som jag kände igen. Den gick uppför en sned sluttning och jag tog då den vägen och kände att jag var på rätt väg. När jag sprungit en god bit uppåt den fick jag se far komma emot mig. Han hade gått för att söka efter mig. Att glädjen var ömsesidig det är lätt att förstå. Vi gick då tillbaka till odlingen och fortsatte med att koka kaffe och få oss mat som smakade bra efter denna språngmarsch.

När Jacke Jonsson hörde att jag hade gått vilse sa han: ”När du är i villan och kommer till en bäck, så ska du kasta en pinne i bäcken och se åt vilket håll den flyter. Då ska du gå i samma riktning så kommer du fram någonstans.”

Jacke Jonssons hade ju också en odling däruppe vid Frukostmyran östaför våren. 1933 på sommaren dikade far och Jacke upp krondiket emellan ägorna. Det var ett hårt arbete. Edmund och jag dikade rådiket mellan Sundbergs och vårat. Lappmyran ligger åt väster. Det är många myrar vi gick och slog starrgräs till korna. Det var Gammyran och Gillermyran och Nissonsmyran (?), Mossamyran, Högnäsmyran och Bomyran och många fler.

Fäbodarna uppe vid än var det roligt att få gå till. På våren fick vi följa mor med kreaturen till dessa förfallna boställen, där bara stenrösen efter skorstenarna var kvar. Det var nog fem ställen som tillhörde Tjädernäsets bönder. Morfars var längst österut. I Otto (?) Stjärnströms bodde på Jakob Ivarssons ställe. Han hade ett potatisland nedanför landsvägen österom Joe Jons (?) Stjärnströms pärlandet ”Kankporten” var på Olle Jons skiftet, där vägen var grävd genom backen, så det såg ut som en stor jordfast sten upp i backen, där han odlat och tänkte väl fortsätta. Men han flyttade på annat håll, till Tullingsås. Kvistudden kallas det på moster Bettys ovanför vägen östom Hästformyrbacken. Det är gamla byanamn och märken att minnas.


EMIL.
Jag kommer ihåg Emil ofta. Han kunde ju inte som vi andra följa med på alla utflykter som vi gjorde i skog och mark, men när det gällde att meta abborre nere vid stenrösan var han alltid med oss och metade. Det kunde han allt bra. Vi brukade vara uppe tidigt på morgonen för då nappade det bra och det blev ett bra tillskott, tyckte mor, att få steka fisk till frukosten. När Lilly växte upp var hon också ivrig att meta Och följa med korna på betet, det var ju härligt med frisk luft på morgonen. Men vi låg ju ganska luftigt till för tidigt på våren fick vi städa och skura i timmerladan intill ladugården, där vi hade ett stort och luftigt utrymme. Där låg vi barn hela somrarna till vi skulle tröska på hösten. Då fick vi in i stugan. Då kändes det ovanligt, det var ju varmt. Ute hade det börjat bli frostigt och kallt, men det var nog bra. Vi blev ju härdade för framtiden. Det var skönt att sova i ladan och vakna med att höra hästen stampa i golvet i stallet intill och hans jämna tuggande och mumsande på sitt hö. Tuppen gjorde sig också påmind i tidig novemberstund. Som vanligt vid femtiden brukade han gala högljutt för att väcka sina hönor för att få sällskap på morgonkvisten.

DET VAR ÅR 1928 som Emil började som urmakarlärling hos Sundings Urmakeri och Guldsmedsaffär. Han var nog intresserad av litet av varje. Han var först till en instrumentverkstad söderut, men det var väl någon som avrådde honom att välja det yrket, så då valde han urmakaryrket. Det var ju nära att åka hem och hälsa på när det var större helger som Jul och Midsommar. Då kom han alltid hem och det var ju roligt för han hade alltid något nytt med hem. En gång hade han en radio med högtalare, en annan gång hade han en stor väggklocka, den som Bruno har nu. Daniel löste den på auktion hemma och skänkte den till Bruno.

Han köpte sig en kamera också. Han brukade fotografera en hel del nr han kom hem. Framkalla kort kunde han också. Då brukade han sitta ute i farstukontoret under trappan i gamla stugan, om somrarna gick det ju bra. Det tjänstgjorde som mörkrum vid framkallning av kort. Spela fiol var han duktig på, så han var med lite här och där och spela när det var fest och dans nånstans. Vi brukade dansa i (?)oppingladan på den tiden. Den stod nedom vägen vid Rudolf Gahlins, men är nu borta sen många år.

När Emil var i tvåårsåldern råkade han ut för en olyckshändelse när han och Anna, som var tre år äldre lekte tillsammans ute på gården. Han råkade ramla så illa så han skadade ena knäet. Han fick en besvärlig värk. Det blev så småningom tbc, så han åkte till doktorer och lasarett lite varstans- en tid vårdades han på Kronprinsessan Viktorias kustsanatorium i Barkåkra.

Det var nog en bekymmersam tid för mor, det var ju många barn i familjen som skulle skötas både dag och natt, så det blev nog mycket nattvak för mor. När Emil var 6 år fick han den sjukan som kallas för mässlingen. Han blev sängliggande några veckor. När han kom upp och började gå så hade benet dragits ihop. Det var så krokigt att det inte gick räta ut. Far snickrade till en krycka som han använde när han gick. På den tiden var läkarna inte så hemma på sådana läkemedel och hjälpmedel, så han fick gå med krycka medan han gick i skolan. Det var nära 2 km till skolan, så han fick bo hos morfars under skolterminerna. Det var nog bra.

Han började träna med allt. Han åkte skidor i backarna och han åkte cykel, även lättviktsmotorcykel. Han var morsk på att ta sig för och klara saker och ting. Han lagade nog klockor innan han hade gått i lära. Började med det yrket hos Lunding i Strömsund 1928. Några år senare amputerade han benet och fick då ett bättre ben. Det blev ju så utåt sett, fast han fick nog ha besvären kvar ändå. Men trots allt bekymmer höll han humöret uppe. Han spelade ju fiol rätt bra också och dragspel och munspel. En skicklig schackspelare var han också.

Fortskaffningsmedel var han intresserad av. Han var inte mer än i 9-10 årsåldern när han började tillverka en liten bil av små brädbitar som han letade rätt på. Han gjorde två större hjul bak, sådär 80 cm i diameter, de främre var ca 60 cm i diameter och med lätt vridbar ratt av trä. Bilen var lite smalare framtill som bilar är. Det var två säten, så det var plats för 5-6 små pojkar när vi åkte utför någon utförsbacka. Annars var det nog ett par tre stycken som fick skjuta på. Det gjorde vi gärna, eftersom det var friskt ombyte av att åka och styra på.

Det var alltid roligt när Emil kom hem för varje gång till midsommar och jul. Då var det alltid något han hade med sig som vi fick ta del av och se och höra. Kamera köpte han, så han tog mycket kort både här och där. Korten framkallade han själv. Då höll han till i förstuskafferiet under trappan. Det var ju som ett mörkrum. På sommaren gick det bra, så var det inte kallt där. Ungefär så här såg träbilen ut från sidan sett. Den hade vi mycket roligt med.

I min barndom hade vi en postväska av tyg. Lindesberg hette det hemma. Lindmans-gårdarna kallades Västaå. Då kördes posten ut med hästskjuts från Hoting till Norråker. E O Jakobsson hörde från Brattbäcken och upp till Norråker.


23 JULI 1996.
I dag är det tisdagen den 23 juli 1996. Bojan var uppe klockan 5 i morse och klippte häcken, så den är så rak och fin. Den kan inte bli bättre. Hon har klippt den i alla år. I början hjälpte jag väl till ibland, men jag var inte så bra på det så hon fick ensamrätt på häckklippning. Hon har alltid varit bra att sköta trädgårdsarbete med plantering av träd och blommor och allt vad som tillhör skötseln alla årstider.

Jag har inte kunnat göra mycket nu på flera år så hon har haft det jobbigt en längre tid. Jag förstår inte hur hon orkar med. Men hon har ju förkärlek för blommor och växter. Där får hon krafterna att räcka till för allt.


KONFIRMATIONSTURER TJÄDERNÄSET – KYRKTÅSJÖ 1920 – 23 -24
År 1920 är det år som min syster Anna konfirmerades. Då fick de åka båtskjuts till kyrkan. Det var ju inte så vanligt med bil på den tiden, men det var de som hade båtar för trafik, så det gick ju bra att komma fram dit man ville även då. Det fanns en bonde på andra sidan sjön i Skansnäset. Vi kallade honom Lill-Lars, inte för att han var liten utan därför att hans far också hette Lars. Han brukade köra kyrkturer när det var kyrkhelg. När det var konfirmation åkte mycket folk till kyrkan. Denna Lars var mormors far till Reidar Lindman, han som ordnat till museet i Skansnäset.

Båten var ganska stor, ca 10-12 m, kanske längre ändå, med en inombordsmotor med ett stort svänghjul som han drog igång motorn med. Jag minns när båten hade stannat drog han så han svettades i sommarvärmen.

Jag fick åka med till kyrkan den gången. Det var en upplevelse att få åka båt. Det var ganska många som var med, många tanter med sina pojkar och flickor som skulle konfirmeras. Båten fick ju gå i land på många ställen där det stod folk och vinka och skulle åka med. Vi fick övernatta hos Jakob Abramssons, som blev Erik Solléns senare. De hade en stor ladugårdsvind, där många fick plats. Den var byggd i en vinkel, så det var stort utrymme. Han var skräddare, så de hade en skräddarverkstad uppe på ena vinkeln. Där fick folk också ligga.
Sedan vi varit i kyrkan på söndag, när konfirmationen var klar blev det återresa tillbaka med Skansen, som båten hette. Det var en fin båt med tak, så det var ingen risk att bli blöt om det skulle bli regn. Den båten levde nog kvar i många år sedan. Det hade funits en båt som hette Anna Erika också. Det var nog Erik Jakobsson d ä som hade den och gick turer med den på Tåsjön med folk och troligen också med varor. Det kostade nog inte så mycket på den tiden. Jag kommer ihåg att det var en som hade gjort sina anteckningar på utgifter han haft. Där stod upp och ner på Anna Erika 50 öre. Det var nog tur och retur Tåsjö-Norråker. Det var ju ett billigt färdsätt.

Jag åkte nog hästskjuts till kyrkan 1923. Det var nog när Emil konfirmerades. Far körde då med Svarten för åktrillan. Det var ju skojigt. Samma skjuts var det 1924 när Eric Edmund gick för prästen. Logi hade vi även då hos J. Abramssons . Det var många som körde, så det var nog kappkörning ibland när det bar iväg hemåt. Det var ju inte frågan på hur fort vi skulle vara framme på den tiden. Nu skall det ju gå så fort så en bil går ju snart inte nog fort. Men det var väl - som dom säger – den gamla goda tiden – om vi får tro det.


HYSS OCH UPPTÅG.
Gustaf brukade komma upp till farfars på sommaren när han var i uppväxtåren, även Bruno var med. Då hade de skojigt. De fick vara med vid slåttern och potatisupptagning mm och meta abborre nere vid stenrösen, vilket nog var det roligaste.

De brukade hitta på allehanda upptåg. Jag kommer ihåg en gång. Det var en söndagskväll och det var dans i Norråker. Jag var hemma och hade gått och lagt mig uppe på rummet, pojkarna låg i rummet innanför. Då hade flickorna östifrån varit till Norråker på dansen och var på hemväg och skulle då gå in och leva bus med mig. Då dröjde det inte länge förrän Gustaf kom in med ett lakan över huvudet för att skrämma dem. Det blev naturligtvis skrin och skratt av alltihop och Gustaf fick ju roligt åt sitt spökeri. Sådana påhitt gillade han. Det var inte första gången och inte sista gången han spexade. Det var ju ett oskyldigt och billigt nöje.

(Gustaf och Bruno var Emils söner I-s not)

23 JULI 1996.
I dag är det tisdagen den 23 juli 1996. Bojan var uppe klockan 5 i morse och klippte häcken, så den är så rak och fin. Den kan inte bli bättre. Hon har klippt den i alla år. I början hjälpte jag väl till ibland, men jag var inte så bra på det så hon fick ensamrätt på häckklippning. Hon har alltid varit bra att sköta trädgårdsarbete med plantering av träd och blommor och allt vad som tillhör skötseln alla årstider.

Jag har inte kunnat göra mycket nu på flera år så hon har haft det jobbigt en längre tid. Jag förstår inte hur hon orkar med. Men hon har ju förkärlek för blommor och växter. Där får hon krafterna att räcka till för allt.

DET LJUSNAR I SKOGEN.
En vacker bild med sol så klar
med blånande himmel och grönskande skog
En fläkt av värme mot häst och karl
Hängbjörkens stam lyser vit i sitt flor

Röd lyser stugan vid älvens strand
Där timret körs fram i skotor
Det var slitsamt vara "kuse" och karl minsann
Men det höres (köres) och många.......

När vintern rasat ut till slut
och björnen ur idet nu hoppar
Har köraren nu timret till sist kört ut
Och sista flingan från taket droppar

Då våren är kommen och isen bruten
Och stockarna danser sin väg till industrin
Drar kusken hemåt med kälke och kusen
Kopplar sen av någon dag ner till byn

Då pratas det priser om körning och skotor
Om vintern som varit men farit sin kos
Då går det så lätt som det varit på motor
man gläds åt en sommar med utslagen ros

En vårdikt fråns skogen av Ivar Lindh
Hoting den 25 april 1972
Huggare, brosslare, körare, mätare, flottare m.m.

TIDENS DIKT
Varje dag har sina plågor
Varje natt har sin dröm
Och livet går i vågor
Lik en lång och krokig söm.
Till sist den dagen kommer
När plågorna nått sitt slut.
Då finns inga drömmar mer.
En vacker dröm är slut.

Ivar Lind 1993.
 
 
Irmas gästbok !
1/25/2014 
Fredrik Eriksson 
http://slaktforskning.com 
Ännu en släktforskningssida 
Hej! Sitter och letar igenom alla släktforskningssidor som finns på nätet och har funnit att många är rätt gamla. Därför har jag sammanstaätt en liten guide över hur du enkelt skapar en modern hemsida om släktforskning. 
 
11/13/2013 
Edwin Erickson 
 
PerOls släkt i Canada 
Hejsan. Här i Canada finns det också en gren av PerOls släkten. Perols Olof Jonsson, första nybyggare i Risede, var min farfars farfars farfar. Erik Olofsson var son till Olof Jonsson och flyttade sedan till Sollefteåtrakten. Hans son, Olof Ersson, jobbade på Sollefteå Bruk. Och sonen till Olof Ersson(min farfars far) var torpare och timmerflottare på Västra Granvåg som ligger längs Ångermanälven i Sollefteåtrakten. Han hette Erik Olof Eriksson. Min farfar Frans Edvin Eriksson flyttade hit till Nordamerika och Canada 1907 och bosatte sig här i provinsen Alberta, längs Klippiga Bergen. Jag har besökt gårdarna i Granvåg, Risede och snart nu också Uppsälje där mina förfäder horde hemma under årens lopp. Min farfar hade också en bror som flyttade hit till Alberta och hette Karl Mikael Botolf. Två övringa bröder flyttade till USA. 
 
5/29/2013 
Ingvor Norman 
 
Tillägg till rättelse Strömstedtsläkten 130529 
Nils Norman är född i Hansjö, Orsa sn. /Ingvor Norman 
 
5/29/2013 
Ingvor Norman 
 
Rättelse till Strömstedtsläkten 
Nils Norman är född 12 okt 1946, /står 11/1 1946. Mvh Ingvor Norman 
 
5/11/2013 
Gusten Rolandsson 
 
Kompletterande uppgifter 
Hej! Min son Lennart är numera Fil lic och verksam som forskare vid KTH i Stockholm, Han är gift (2:a gången) med Kristina Östman från Vasa Finland som är Komminister i Nynäshamns församling, De har sonen Jonathan Karl Samuel.Lennart har dottern Rebecca och sonen Jacob med sin första hustru Min Son Beril är Docent vid Göteborgs Universitet. Han och Sofia Lindelöf har döttrarna Ida, Nora och Thea/ (Se Länken Märta Brita Galins ättlingar!Irma A.) 
 
9/5/2012 
Ulla Arvidsson 
 
Jacke o Lisa Linds ättlingar 
Hej Irma! Här sitter vi, jag och min syster Maj-Britt, och nystar oss fram på din släktforskningssida. Idag kommer vår kusin Kerstin Lind från Stenungsund hit, så vi kommer säkert att prata om våra minnen från somrarna i Norråker. Vi besökte då mormor Lisa tillsammans med våra mammor Maja och Dagmar. Vi undrar hur vi ska göra för att komplettera med nya händelser i vår släktgren. Hoppas allt är väl med dig. Hälsningar Ulla 
 
7/31/2012 
Astrid Lundström 
 
Britt-Inger Eriksson till "PerOls" Nils Jonsson 
Hej Jag är släkt med PerOls Nils Jonsson och Barbro Hallstensdotter. Och jag och Britt-Inger Eriksson är sysslingar hennes mormor Ingeborg Katarina Lundström född: 1897-03-23 i Graninge var min farfars syster. Kram en avlägsen släkting Astrid Lundström  
 
9/19/2011 
Sten Sandberg 
 
Frågor 
Hej Irma! ja, nu har jag varit inne på din sida igen och letat efter mormors mor och fars historia och det gick över förväntan. jag upptäckte att du hade lagt upp ett kort på min mor Inga-Lisa, när hon var tretton år och poserade med sin lärare och hela klassen. fantastiskt! Det kortet har jag aldrig sett. jag har förövrigt nästan inga kort / bilder på min mor som barn och ung. Några av hennes syskon har jag men inte henne själv. jag lovade dig att scanna in lite kort till dig. Men det har kommit så mycket emellan. Det är bilder som jag inte har namn till. Nåja, jag fyllde 65 i somras. Men tänker arbeta några år till eftersom jag tycker om mitt jobb. En fråga som du kanske kan reda ut för mig; Släktband mellan Norlin / Galin / Norström? Hur? Det finns också en Sörlin släkt i Tåsjödalen, kopplingar? tack för en fin släktsida! Sten 
 
11/11/2010 
Yvonne Stoltz 
 
Tåsjö släkten 
Hejsan, det var länge sedan. Vad mycket du fått ihop. Skulle vara tacksam om jag fick kopiera några bilder som du har i din hemsida om släkten. Eller om du vill maila dem till mig. Ha det så gôtt, har letat efter dig på Facebook är du där? Kram Yvonne 
 
11/9/2010 
Anna Hägg Vallner 
 
Min farmor! 
Hej Irma! Såg precis att det både finns fakta och bilder på min farmor "Margit Sköld" född 1921 i Granön,Norråker. Verkligen jätte kul att få se. Margit gifte sig senare och blev "Margit Hägg". Hon fick 2 barn, först Karl-Erik 1947 som senare tyvärr avled och sen fick hon min pappa Lennart Hägg 1957. Hon avled 2003 i Västerås men hon är strödd på Granön. Vi har fortfarande stuga där uppe som vi åker till varje sommar. Jätte kul att få se alla bilder! Med vänlig hälsning Anna Hägg Vallner 
 
11/4/2010 
AnnBritt Sjödin 
 
Släkten Edman, Gahlin, Sjödin m.fl. 
Hej Birgit Hansson 25/7. Jag blev nyfiken på din makes rötter då även jag kommer från släkten Edman. Vore kul att höra ifrån dig samt er andra som har uppgifter att tillföra eller bara vill höra sig för om vad jag har i min forskning. Jag har liksom Irma forskat i många år och rötterna finns förstås i Norråker, Tåsjö, Vilhelmina m.m. Så, hör gärna av er. Och en varm kram till dig Irma förstås. Hoppas du har det bra. Jag var upp till Norråker i somras men såg inte till dig. Mvh AnnBritt Sjödin i Stockholm 
 
8/12/2010 
Carina Stehn 
 
Släkten är stor 
Mycket intressant att läsa. Maj Lindberg i Östersund var min farmor.  
 
8/6/2010 
Ingegärd Gille & Daniel Persson 
http://www.gillesrötter.se/ 
Vår nya hemsida 
Hej Irma & Rune! Hoppas att ni har haft en skön sommar? Vi har gjort en helt ny hemsida nu. Där kan ni se mera vad vi gör och lite av min släktforskning. Hoppas vi kan träffas något efter sommaren, kanske ni kan komma hit? Ha nu en god fortsättning så ses och hörs vi snart. Hälsningar från oss båda/Ingegärd & Daniel 
 
8/5/2010 
Håkan Sundin 
 
Imponderad! 
Hej Irma och grattis till ett fantastiskt arbete och en mycket trevlig hemsida. Jag har som trollbunden suttit klistrad framför min PC för att försöka tränga igenom informationen om mina egna släktingar. Jag noterade att du själv varit en besökare på Tjädernäset där jag som ung tillbringade mina somrar hos Håkan och Bojan Norström med barnen Ulf och Gittan men nu för tiden blir det bara ett kort årligt besök på somrarna (senast för en vecka sedan). Stort tack för ditt arbete  
 
7/25/2010 
Birgit Hansson 
 
Hittade anfäder 
Tack för en otrolig sida! Ramlade in av en slump då jag via Google sökte på Samuel Edman född 1800 då jag håller på att kartlägga min mans anor. Hade kört fast på denne Samuel men tack vare din sida kunde jag nu komma ytterligare ett steg bakåt! Samuel Edman var min mans morfarsfarfar. 
 
3/2/2010 
Britt Othberg 
 
Släktkort 
Hej och tack för trevlig läsning,jag blev glad när jag såg ett kort på min morfar Per-Olov Mattsson och alla hans söner. Jag har aldrig sett det kortet tidigare och skulle vilja ha en kopia av det.Tusen Tack 
 
1/13/2010 
Anders Söderlund 
 
Trevlig sida 
Tjena intressant sida. Det var ju ett tag sen man var inne och kikade. Mvh Stigs pojke 
 
11/19/2009 
Lars Lindman 
 
Hejsan 
Vilken trevlig läsning. Har skickat ett mail till dig och vill komma i kontakt med dig angående ny info. Hälsningar Lars Lindman 
 
8/14/2009 
Marie Sjödin 
 
Förstår lite bättre nu... 
Hej! Har precis klickat iväg ett mail till dig där jag undrar varför du är intresserad av min släkt. Har hittat din info om att du är från Norråker vilket min farmor, Anna Erika Edman också var. Antar då att vi kanske är släkt på långt håll... M v h Marie  
 
4/15/2009 
Elsa Mårtenzon 
doroteabyar.nu klicka Bellvik 
Länge sedan 
Hej Irma! Det är hemskt länge sedan jag hörde av dig, jag hoppas allt är bra med er. Jobbar du fortfarande med forskningen eller är allt funnet nu? Hjärtliga hälsningar från Elsa Mårtenzon i Bellvik  
Föregående  [ 1 2 3 4 5 6 7 ]  Nästa
Alla hälsningar i gästboken -->>
All information och alla fotografier är skyddade av svensk upphovsrättslig lagstiftning

Du som lånar mina släktkort till ansedlar, uppge källan!


Copyright Irma Alexandersson
 
Läs om hur hemsidan använder Cookies
Hemsidan har utgivningsbevis så PUL gäller inte för hemsidan